Blad 14 -
Frilansavdelningen
Fyra luncher i månaden...
Nu har vi kommit en bit in på 2007 och alliansens politik börjar bli bister verklighet för Symf-frilans medlemmar. Sexhundrafyrtiofem kronor i fack- och a-kasseavgift och ingen avdragsrätt i deklarationen, det känns. Vi som har många småinkomster och tjänar olika mycket varje månad har ju också svårare att se vad det nya jobbavdraget gör för skillnad i vår plånbok.
I det läget är det många som börjar fundera över vad man kan göra för att minska sina utgifter. Man väljer mellan facket och a-kassan och tänker att ”a-kassan måste man ju vara med i för att överleva, men vad ska jag med facket till?”
Bortsett från de där vanliga argumenten: ”Se det som en försäkring, du får processhjälp om du hamnar i konflikt med arbetsgivaren”.
Allt det är väl bra, men hur många av oss kommer någonsin att stämma sin chef? Man kan ändå inte försäkra sig mot allt elände som kan hända en, så varför inte behålla pengarna och ha det lite trevligt? Går det åt helvete så gör det!
Facket har ju också en tydligare roll när man är fast anställd på en arbetsplats. Den lokala avdelningen förhandlar löner och deltar i planeringsgrupper och... Det känns naturligt att vara med (utom för några som hellre åker snålskjuts) och man ser vad facket gör.
Men frilansarna, som nästan aldrig ser sin avdelningsstyrelse, som glider in i det avtal som finns på veckans arbetsplats, som inte bråkar och ifrågasätter för att få komma tillbaka, vad ska dom med facket till?
Jo, för en summa motsvarande fyra luncher i månaden får man någon som står på sin sida när måttet är rågat och man bara måste säga ifrån. Man får en röst i den musikpolitiska debatten, där man annars bara kan muttra tyst in i fiollådan och knyta handen i klockstycket. Man kan på lång sikt kanske göra något åt att gaget för att sjunga på en begravning inte höjts på tio år.
Kort sagt, man kan delta. Man blir en del av ett kollektiv som kan göra sin stämma hörd i samhället.
Till exempel kan man med denna stämma fråga politikerna hur de menar.
Vad är det för slags jobb de menar att jag ska ha för att försörja mig mellan speljobben? Ett jobb där jag aldrig kan jobba heltid, eftersom jag måste få tid att öva. Ett jobb där man inte vet från dag till dag om jag kommer, eftersom jag måste kunna tacka ja när jag får ett speljobb.
Man kan fråga hur de tror att momspengarna, som de tar från teatrars och orkestrars budgetar, påverkar frilansare. Blir det fler eller färre jobb för oss? På Stadsteatern i Stockholm riskerar hela sommarens program med Parkteatern att ställas in. Vilka skulle ha jobbat där? Jo, frilansare.
Så jag tycker att man ska ta med matlåda fyra dagar i månaden, och stanna kvar i facket så länge det bara är möjligt. Och med gemensam röst ropa dessa frågor tills vi får svar av kulturministern och andra politiker.
Pelle Pettersson
ledamot i frilansstyrelsen
|