I väntans tider Vi går i väntans tider. Du som medlem väntar på ny lön och nya villkor. Symf som förbund väntar på att bli insläppt till förhandlingsbordet. Trots att avtalet mellan Svensk Scenkonst och Symf löpte ut sista juni och trots att arbetsgivarorganisationen haft ambitionen att det nya avtalet skulle vara klart senast vid halvårskiftet väntar vi fortfarande. Vad är det egentligen vi väntar på? Just nu – i skrivande stund – väntar vi på höstbudgeten. Den avgörande frågan är om regeringen har löst scenkonstområdets stora stötesten – den eventuella höjningen av pensionsavgifterna för 2004. Förenklat fick Scenkonstinstutitionerna i december 2003 veta att Statens Pensionsverk, SPV räknat fel på den preliminära pensionskostnaden. Pensionskostnaderna skulle för 2004 ökas med 3,4 procentenheter, utan att institutionerna skulle få ökade anslag som täckte detta. Beskedet kom alltså i december 2003 och skulle börja gälla i januari 2004. Symf såg hur förbundets faktiska möjlighet att i avtalsrörelsen få ut anständigt höga lönelyft försvann i pensionsinbetalningar. Visst, yrka och kräva kan vi ju alltid men både pensioner och löner betalas ju ur samma plånbok. Tråkigt men sant. Efter en snabb och gemensam insats av Symf, Teaterförbundet och Svensk Scenkonst lyckades vi stoppa höjningen från den första januari. Istället skulle en arbetsgrupp tillsättas för att ta ett helhetsgrepp över våra medlemmars pensionsvillkor. Och det var i det här läget som den egentliga väntan tog sin början. För trots att Symf, tillsammans med Teaterförbundet och Svensk Scenkonst suttit i en arbetsgrupp på regeringskansliet under hela våren och stött och blött pensionsfrågorna så har – ingenting hänt. Arbetsgivarna har inte velat inleda förhandlingarna, för att de ville få klarhet i hur det blir med pensionsfrågorna först. När det här skrivs vet vi ännu inte om pensionsfrågorna finns med i höstbudgeten. När du läser detta har vi facit i hand. De signaler som Symf hittills har fått tyder på att regeringen - återigen kommer att lämna pensionsfrågorna därhän. Tyvärr. Skulle det bli som vi befarar är vi tillbaka där vi började. Det vill säga med arbetsgivare som inte vet hur stort löneutrymme de egentligen har. Och innan vi vet det finns det ingen anledning att lämna över några reella yrkanden. Vi fortsätter – att vänta. Pia Stråle